Bjudna på informationskonferens ( dvs skid-träningsläger) av en ovanligt bra plåt-leverantör, drog Daniel och Thomas iväg till Orsa sent på onsdagkvällen.
Men innan vi åkte skulle Daniel naturligtvis hinna med ett innebandy-pass.
Trots förmaningar från den mer erfarne Thomas satsade Daniel för fullt i matchen, och hur tror ni det gick....?
Naturligtvis lyckades Daniel att med full kraft hugga sitt finger mot
sin egen klubba(!), så till den milda grad att den (fingren alltså) under resan uppåt utseendemässigt utvecklades till en välstekt chorizo.
Eftersom Daniel var mycket trött och uppriven av sin skada fick vi mellanlanda och övernatta på Hennickehammars herrgård utanför Filipstad.
När vi sedan på torsdagsmorgonen passerade Mora lasarett ledde jag in Daniel på akuten med fingret (Daniels alltså) i högläge.
Korv-fingret imponerade dock inte alls på den hårdhudade sköterskan i receptionen. Hon tyckte att Daniel var tjafsig, van vid mer tåliga Dalkarlar som hon var.
Vi fick gå därifrån utan vare sig bandage eller utgifter.
Bakom oss hörde vi henne mumla något om han säkert dög som lök-planterare.
Dagen förbyttes emellertid snart i glädjetjut, då vi i strålande sol swishade runt i Orsa-skogen på våra välpreparerade längdskidor.
Spåren var som järnvägsräls, fast vitare.
Första passet mätte 26km i lagom tempo. En ren njutning!
Senare på kvällen vankades tuffare tag..Thomas hade nämnt något om intervallpass på det s.k. Elitspåret, och så blev det.
Vi värmde upp med ett varv (4km) i behärskat men bra tempo.
Därefter tog T täten för ett stentufft andra-varv, där vi gav max i alla (uppförs)backar.
Frustande nådde vi krönen, för att utmattade glida nerför där vi snart mötte nästa backe. Max-fart igen!. Puh..!!
Vi var rejält trötta efter dessa varv, men Daniel visste vad han ville; ett lika tufft varv till.
Vid värsta backens krön fick Daniel stanna ett litet tag.
Krafterna räckte inte för den kommande nerförsbacken utan rejäl syretillförsel. Hängande över stavarna hävde sig hans bröstkorg i förtvivlad jakt på mer luft.
Benen skakade.
En Orsa-tjej (som fick flytta på sig ett par gånger i spåret) skrattade och ruskade frågande på huvudet. Sällan hade hon väl sett sörlänningar storma uppför backarna på detta sätt.
Ett avslutande - något lugnare - fjärde varv stal de sista krafterna innan vi värmde oss framför brasan.
Nästa dag hade Thomas lite skid-strul, men efter diverse besök hos reparatörer ordnade allt upp sig och det blev en del åkt även denna kalla dag.
Lärdom:
Ställ inte ett strykjärn på skidornas glidbelag, det vill liksom bli märken då..
Lördag morgon knackade det på dörren och där stod vår skid-mentor Henrik Alm, ner-rest från Idre.
Han hade lovat titta in till oss på vägen mot Grängesberg, där både han och vi skulle köra ett tävlingslopp på söndagen.
Vi fick en del teknik-tips, och han hjälpte oss med proffsig valla-preparering inför nästa dags batalj.
Tyvärr var det nu dags för Thomas att få lite fysiska besvär. Hans intensiva stak-träning hade gett upphov till en överansträngning och smärta i vänster sida.
Själv hävdade han att hans numera bestialiska överarms-styrka bokstavligen slet sönder de egna revbenen, någor som Daniel dock gäspande förnekande.
Daniels tes var istället att undertecknad inte tålde kylan så bra, utan att jag troligen led av FROSTSPRICKOR I UNDERHUDEN... Jag har väl aldrig hört något så dumt..!!!
Nåväl, lite missmodigt var det i alla fall inför söndagen.
Hur som helst steg vi upp tidigt nästa dag, och lyckades i ymnigt snö- och regnfall bila ner till Grängesbergs skidstadion. Thomas kör alltid väldigt försiktigt inför en tävling, resan tog sisådär ca 3 timmar.
Frukosten intogs på stående fot på en bensin-mack. Där hade vi en sällskaplig stund med en Ludvika-man vars rondör antydde att han INTE var på vär till någon skid-tävling.
Han var emellertid väldigt intresserad av flickan i kassan..
(Tilläggas kan att hennes intresse av honom var mer begränsat)
Till saken:
Det hade alltså nu uppe på alla andra bekymmer inträtt ett dramatiskt väderomslag, icke så populärt för oss vinter-idrottare.
Plusgrader och lätt regm är inte förenligt med skidspår av bättre slag.
Nåväl, Henrik Alm - denne oklanderlige gentleman - förbarmade sig ånyo över oss.
Hans bagage liknade en välförsedd vallabod, och med sin erfarenhet fick han till en vallning som går till historien. Helt superb!!
Thomas - som tidigare varit helt bestämd på att den hemska skadan gjorde en start omöjlig - bestämde sig nu i all hemlighet för att trots allt starta.
Smärtan var hanterbar i stakningen, och eftersom Daniel å andra sidan hade sitt (visserligen MYCKET LINDRIGARE) blå-finger att hantera var förutsättningarna likartade.
Förklädd i svartvit dräkt dök Thomas upp i startledet. Daniel placerade sig i klassen H35 och Thomas - som nu frustade av tävlings-adrenalin - bland H21-ungdomarna 5 meter framför.
Daniel fick syn på mig i sista stund, det var lätt att urskilja en så lång och spenslig man bland de andra muskelpaketen.
Pang!!
Först ett varv runt en kort elljusbana, Thomas behölls sitt lilla försprång och kunde ge sig ut på första lång-varvet i knapp ledning.
Så iväg längs en nedlagd banvall där dubbelstakningen prövades.
I en liten backe strulade Thomas till det och föll, men var snabbt uppe igen.
Daniel jagade bakom, fast besluten att återupprepa fjolårets triumf.
Men den erfarne Bolmgren kände sin kapacitet denna dag. Sakta men säkert utökades avståndet, snart handlade det om minuter.
Ibland - där banan gjorde en utdragen U-sväng - möttes blickarna till en tyst, respektfull hälsning.
På andra varvet stabiliserades tempot och avståndet hade nu blivit 3-4 minuter.
Thomas visste nu att han skulle hålla undan om inget oplanerat hände.
Daniel å sin sida visste att hans starka finish ibland kunde knäcka det bästa motstånd, han hade inte gett upp.
På tredje dagen - förlåt, tredje varvet, - började mattheten att sätta in. Bolmgren försökte negligera sina trasiga revben, Pettersson struntade i att fingret nu skiftat färg från röd-blått till isvitt.
Inget fick komma ivägen för ett bra resultat.
I högtalarna hörde vi hur mästeråkaren Thynell segrat, med vår vän Henrik några minuter bakom.
Själva hade vi en halvtimma kvar.
Bolmgren fick diagonala mer och mer i brist på sin normala dubbelstaknings-kraft, Daniel gjorde taktiska geni-drag vid vätskekontrollerna.
Granarna fläktes åt sidan, medtävlare ryggade undan i ren skräck..här kom två smålänningar forcerande som om sista dagen var kommen.
Så närmade sig slutet.
Daniel tömde de sista kraft-reserverna, men kunde inte komma ifatt denna gång.
Thomas var för stark idag, trots sin VÄLDIGT SMÄRTSAMMA skada.
Den sista långa stigningen slukades beslutsamt och DÄR !! MÅLET!
En kort (vilket betyder 4 minuter)stund förlöpte, och strax delades glädjen av Daniel som stormade in under målskynket.
Båda hade gjort en utmärkt tävling under svåra förhållanden.
I efterhand fick vi sedan veta att Bolmgrens tid 2,33 räckte till uppseedning
till 4:e led i Vasaloppet, vilket Daniel (2,37) tyvärr missade med 1,5 minuter.
Båda siktar emellertid högre, det går fler tåg framöver.
Thynell gratulerade oss till framgångarna och gav en del hemliga åktips inför Vasaloppet.
Se bild nedan:
Vi fick ett härligt eftersnack med Henrik, vars prestation var enastående. Endast några minuter efter förra årets Vasalopps-tvåa hade han ånyo visat sin kapacitet
på långlopp. Ytterligare några stjärn-åkare var före honom, men med sin 7:e plats hade han visat att han är med i Sverige-toppen.
Efter en gemensam korvkiosk-middag vände Henrik hem mot Idre, och vi andra mot Gnosjö.
På båda ställena väntade tålmodiga idrottsänkor med tår-fuktiga näsdukar.
En minnesvärd skid-helg var till ända.
