LÖRDAG:
Andreas o Thomas bestämde sig för en LGR-runda på eftermiddagen, Håkan Hägg anslöt också.
Det låg i luften att Andreas ville vissa framfötterna, därför var även Henrik Alm inkallad som farthållare.
Mycket riktigt..
Redan i hallen därhemma på Hallanäsvägen såg vi hur Andreas liksom bröstade upp sig framför spegeln.
-Idag blir det löpa av grabbar, sa han med kepsen nerdragen i pannan.
Vi joggade ner till startplatsen vid kapellgatan, och så gick startskottet.
Bolmgren stack som en pil, men ångrade sig efter 22 meter.
Efter 700 meter tittade Andreas på mig och sa:
-Skön utgångshastighet vi hittat, eller hur?
-Jodå, det går bra, svarade jag (men tänkte: det går ganska fort..)
Backarna upp mot Rönngatan klarades av i 4,30-tempo.
Fortsatt bra fart upp till Töllstorp och ner förbi sporthallen mot Marieströmsdammen.
Och just där...i den snäva kurvan där man möter dammen sträckte Andreas ut steget lite extra så att farten blev lite obekvämt hög.
-JAG MÅSTE STANNA !!, ropade plötsligt en förtvivlad Hägg och försvann ner i ett dike.
Orsaken dryftar vi fortfarande... Var han slut? Blev han nödig? Var han chockad?
Ingen vet.
Det enda vi vet är att han försvann spårlöst, och dök sedan inte upp förrän senare på kvällen.
Mystiskt.
Men loppet gick vidare.
I backarna upp mot Aut-svarvning parerade Andreas lutningen perfekt.
Lite försiktigare steg, tog lä bakom den breda Bolmgrenska ryggtavlan, en taktisk triumf.
Henrik Alm tittade förundrad på skådespelet, började ana att en bitter slutstrid väntade.
Ovanför backen slog motvinden mot oss med kraft. Den för dagen mindre taktiske Bolmgren gick upp o drog, ett vansinnesdåd i stormen.
Regnet piskade honom i ansiktet, vinden slet i håret, bakom låg Andreas o lurpassade, bara väntade på att sätta in stöten.
Andningen var nu ansträngd hos de båda, men inspirerade av Henriks lätta steg försökte vi upprätthålla farten ner mot Hylténs-muséet.
Och så kom avgörandet!
Precis i uppfarten till Gåröbacken frågade Henrik Alm:
- Jo, du Thomas, har du lust att haka på och vara vattenlangare i Estland i Februari ?
För en kort stund tappade då Bolmgren fokus.
- Ehhh, jag vet inte, ..jag orkar nog inte prata nu..
Och detta hörde den grymme Andreas.
På en hundradels sekund reagerade han instinktivt som ett jaktdjur.
-Thomas är trött. Det är nu eller aldrig.. tänkte han tyst för sig själv.
Med spänstiga kliv drog Andreas uppför backen.
Bolmgren blev svårt chockad och kunde bara flämta:
-Henrik, följ med honom , han är starkast idag. Jag ger mig.
Så försvann de båda i horisonten framför mig.
Först tänkte jag att jag kanske kunde komma ifatt på slutet, men allt hopp var ute.
Vid J:son var avståndet redan 20 meter, vid Gnox 60. Jag blev allt mer apatisk.
När jag passerade svackan nedanför Konstsmide-backen syntes ledarduon i ICA-skyltens sken.
Själv kröp jag uppför backen i skydd av skuggorna.
Enda trösten var att jag inte blivit upphunnen av Håkan Hägg, men han var som sagt mystiskt försvunnen.
Jag stapplade in i mål, och med svag röst gratulerade jag Andreas.
Han såg oförskämt pigg ut.
- Det var nog min bästa löpning på ett helt år, konstaterade han sakligt.
- Men Thomas, nu ska du inte vara alltför bedrövad, du är ju duktig på mycket annat sa Henrik tröstande. Minigolf t.ex.
- Jag åker hem nu, svarade jag uppgivet. Bollibompa börjar snart.
Men innerst inne var jag glad..
Min gode vän Andreas hade äntligen fått besegra mig. Det händer inte så ofta.
Typ vartannat år..
Senare på kvällen kom alltså även Håkan till rätta.
Allt slutade lyckligt.
SÖNDAG:
Rullskide-samling vid kyrkan.
Avfärd mot Anderstorp som vanligt, MEN..
..motvinden nådde nästan stormstyrka, blåsten piskade vid kyrk-sjön.
Det blev en sällan skådad kamp mot naturkrafterna.
Henrik hade - pga den hårda träningen med smålänningar de sista dagarna - fått uppslitna handflator, och kunde därför bara skejta.
Det gick inte så vidare fort, jag höll på att köra sönder hans stavspetsar och bakhjul flera gånger.
Det blev många gliringar åkarna emellan, eftersom blåsten gjorde oss alla lite små-irriterade.
-Kan ingen säga till den där junioren från Idre att dra på lite, jag fryser! hördes från en av de bakomvarande.
-Håll truten o åk! sa Bosse.
-Kör på! Vi vill ju hem o bada bastu, sa nån annan.
-Håll truten o åk ! muttrade Bosse.
-Kan ni inte var vara LITE hyggliga mot en en nybörjare, utbrast Nedstedt.
-Håll truten o åk!! vrålade Bolmgren.
-Du ska inte tro att du är nåt, bara för att du är långarmad som Northug, fräste Bosse till Bolmgren.
-Håll truten o åk, hördes tillbaka.
-Vänta på mig! Jag har faktiskt ont i magen! flämtade Kvarnsund, som dagen innan fått för sig att träna styrketräning med ett kylskåp.
-Håll truten o åk, skrek Bosse.
-Ni kör onödigt hårt på träning grabbar, tyckte Henrik (avsevärt mindre irriterad).
-Det gör vi inte alls, sa Bosse, vi ÄR så här bra. SÄRSKILT i motvind o ösregn !!
Vi är nämligen vaaaana vid sånt här skit-väder här i Småland.
Dessutom är det ännu värre uppe i Åsenhöga där jag bor, det är därför jag nästan alltid är bäst! Så håll truten o åk!
Och med dom orden satte Bosse in en grym fartökning.
Det visade sig emellertid bero på att vi just då mötte Ann-Britt. Han vill ALLTID imponera på henne.
-Ja, annars brer hon ju inga smörgåsar till mig, förklarade han senare.
Efter målgång förvandlades irriterad konkurens åter till bästa vänskap, där vi berömde varandra för fina prestationer.
Ja, det var verkligen en händelserik träningshelg.
Det brukar bli så när vi har besök av Henrik..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar