För mig väntade 5:e loppet, för Andreas var det premiär.
Förberedelserna på hemmaplan och på semesterresan till Italien hade gått enligt planerna, även om antalet backiga långpass kunde varit betydligt fler.
Framför oss låg en långlopp som i år mätte 79,5km, där vi skulle upp o vända på 2.800 meters höjd.
På fredagsmorgonen lämnade vi semesterhotellet i Naturno, Italien för en kort bilfärd till Davos i Schweiz.
På eftermiddagen sprang barnen "Mini-Swiss Alpine" med goda resultat, och på kvällen - på en lite dramatisk bilfärd - rekognoserade vi banans första tredjedel.
Andreas var märkligt tyst på middagen efteråt...han hade plötsligt insett hur långt 8 mil är.
Lördagen den 28 Juli var det dags.
Kl 05.30 frukost på hotellet i Davos, därefter den korta promenaden ner till Stadion och startplatsen.
Vädret var bra, även om vi anade att det kunde bli lite regn och mullrande längre fram på dagen.
06.30 var familjerna på plats för att uppleva den speciella stämningen innan start.
Helikoptern kretsade över startfältet, den utgör den enda förbindelsen med omvärlden om något skulle hända upp i bergen.
Strax innan start spelas som vanligt "Conquest of paradise" i högtalarna, en perfekt uppladdningslåt.
.
Vi hade lämnat en ryggsäck på ett lastbilsflak. Den skulle köras till foten av berget, om dåligt väder hotade så hade vi packat ner varmare kläder, ett krav från arrangörerna.
Så, med schweizisk precision, startskott kl. 07.00, PANG !
Vi hade bestämt att starta i behärskad fart för att inte riskera någon märkbar trötthet i början.
Andreas agerade farthållare och prickade tempot perfekt.
Vi lunkade på i ett skönt 6-minuterstempo, lite gång i vissa krävande backar för att spara musklerna så mycket som möjligt.
Målsättningen var också att springa hela loppet tillsammans.
Allt flöt på utan incidenter och vi nådde Filisur (30km) efter exakt 3 timmar.
Vi var fortfarande ganska pigga, men det är nu loppet börjar.
Först ett par kilometer grusväg, svagt uppför. Vid Bellaluna övergår den i en asfalterad serpentin-väg, där joggade vi och gick om vartannat.
När vi efter en timma uppför närmade oss Bergün var Thomas lite sliten i benen, men inte värre än att en kort drickapaus hjälpte.
Här tog vi också med oss överdragsjackan från ryggsäcken eftersom det fanns risk för sämre väder på höjderna.
Klockan var nu drygt 11, dags att fortsätta uppåt, uppåt, uppåt.......
Vid 12-tiden passerade vi den sista bebyggelsen vid Chants, och jag nämde för Andreas att vi nu hade cirka 2 timmars stretande till första toppen.
Hastigheten när vi joggade eller gick var nu relativt låg...
En riktigt brant stigning på en smal stenig stig klarades av, och vid 2-tiden kunde vi äntligen ta de sista stegen uppe vid Keschhütte, ca 2.700 m över havet. Här har ca 51 km avverkats.
En utposterad läkare såg oss i ögonen och konstaterade att vi kunde få fortsätta.
Några muggar vätska, ett par bullar, och så vidare.
Först brant nerför, sedan utplanande förbi en vacker alpsjö, men strax brant uppåt igen mot Sertigpass, 2800 m över havet, högsta punkten var nådd !!
Här passerade vi också 60km.
Ett par snöfläckar och otaliga fjällbäckar svalkade fötterna, och nu bytte banan karaktär.
Nedför i en timma.
Balansen och fotlederna fick bekänna färg på den tidvis extremt steniga stigen.
Släpper man blicken från marken en tiondels sekund riskerar man omedelbart ett fall mot någon vass sten, inte så kul.
Men vi klarade oss med nöd och näppe och nu började stigen plana ut ner mot en vacker dalgång.
När vi sprang över en liten bra över en av de många fjällbäckarna stannade Andreas upp för en sekund.
Han slängde en blick upp mot bergen som vi övervunnit, kan bara ana vad han tänkte..
Nu hade vi ca 15km kvar.
Mestadels lättsprungen terräng, men benen var ju nu ganska matta, så det gick inte så fort.
Vi sprang en vacker skogsstig in mot Davos, men nu fick vi ovädret över oss.
Skyfall och åskväder gjorde att vi hukade under granarna längs stigen, men just nu brydde vi oss inte så mycket om att vi blev genomblöta, målet hägrade.
Envist joggade vi på stumma ben, en och annan kort gångpaus.
3km kvar..
Vi hörde ljudet från Stadion.
-Vi fixar det! sa jag till Andreas.
-Tror de verkligen det..?! svarade han, men vi kunde nu båda lufsa på riktigt hyggligt.
Så in genom Davos gator, och fram mot Stadion-anläggningen.
Innanför grindarna hade familjerna trotsat det ruggiga vädret och väntade på oss. Barnen sprang de sista 100 metrarna tillsammans med sina pappor, en härlig upplevelse.
En trött tysk KRÖP över mållinjen framför fötterna på oss, men nu, efter att ha passerat mållinjen på 11 timmar och 25 minuter fick även vi sjunka ihop.
Glada hängde vi medaljen om halsen, och tog emot den åtråvärda t-shirten med ryggtexten "FINISHER K78 2012"
Vi hade klarat det !!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar