Det går utför för Bo.

Men som ni snart ska se luras rubriken...

Vi tar det från början:

Det började ringas runt lite om träning efter söndagslunchen.
Det slutade med att en bil fylldes vid Elektroarmatur. I framsätena Thomas o Torgny, i baksätet Bosse o Ann-Britt.

Bosse hade kläckt den lysande idé att vi skulle åka rullskidor från Hestra samhälle och ända upp till toppen på Isaberg.
Dessutom med ryggsäck innehållande löparskor så att vi väl uppe skulle kunna växla över till stavgång.

Vi parkerade i Hestra, och såg Ann-Britt fara iväg på banvallen mot Gislaved.
Hon tyckte nog våra bergsklättringsplaner lät alltför ansträngande och valde en annan rutt.
Vi andra tre samlade ihop oss vid träportalen som markerar vägen mot Isabergstoppen.

Och så bar det uppför.

Isabergsbacken är brant..! Ganska snart fick vi inse att ren dubbelstakning knappast var effektivt, utan vi fick ta till såväl stakning medelst frånskjut som ren diagonalåkning.
Pust o stön, pust o stön. Hej o hå.
Halvvägs en liten andningspaus eftersom det är lite nerförsbacke förbi bil-parkeringen, men sedan brant uppför igen.
Vi stretade på , Torgny några få meter före oss andra, men efter 11-12 minuters åkning var vi uppe. Pust!

Väl uppe vid tornet gömde vi rullskidorna bakom en buske och bytte om till löparskor.
Nu blev det intervaller upp och nerför hela långa gräsbacken två vändor.
Första gången med 30-sekundersintervaller, andra med mer fri löpning.

Mycket ansträngande träning, förhoppningsvis ger det lite resultat!

Så var det dags att avrunda, ta rullskidorna under armen och jogga nerför berget till stugbyn.
Där tänkte vi byta till rullskidor igen och låta cykelbanan föra oss tillbaka till Hestra.

-Verkar opraktiskt att bära så mycket, sa Bosse. Jag byter om till rullskidor här uppe istället och åker rullskidor nerför slalombacken till stugbyn.
-Hur menar du, sa Thomas o Torgny med en mun, du kan väl för allt i världen inte åka RULLSKIDOR nerför hela gräsbacken..??!
-Kan jag visst det , sa Bosse och for iväg.
-Vänta på mig, jag vill också prova, ropade Bolmgren.

Vilket han inte skulle gjort. Efter 50 meter stöp han, lyckligtvis med alla benpipor intakta.
-Ge dig inte på sånt där, flinade Bo, det är bara vi mer erfarna rullskidåkare som klarar den här typen av avancerad träning.
                        

Och med oklanderlig - om än något bredbent - stil körde Bo i full fart nerför hela backen. Från topptornet ända ner till stugbyn.
Gapskrattande beundrade Torgny och Thomas nerfarten, här fick Franz Klammer och andra störtlopps-specialister sin överman.

Så småningom kunde vi återförenas vid cykelbanan och stakade in till Hestra. Där mötte Ann-Britt upp och träningen var över för denna gång.
Men bilden av störtlopps-Bosse ska vi sent glömma....en spektakulär prestation!