På Fredagen den 3:e Mars kl. 05.30 mötte 50-talet morgonpigga GFK-åkare upp vid klubbstugan.
Mikael Larsson - vår eminente chaufför - hade tankat bussen, denna gång inhyrd från Ivar Svensson.
Vägen gick förbi Rattugglan utanför Mariestad där frukost inmundigades.
För vissa en enkel ostfralla, för andra falukorvsportioner som kunde räcka till två Vasalopp..
Bussen åkte vidare.
Passerande Enåsa församling tog plötsligt Christer Park till orda, nu vankades det skrönor av sällan hört slag.
Christer har god kännedom om området och kunde berätta skräckinjagande historier om hur det spökade.
I den ena kyrkan tändes tornljusen av sig själva, vid en annan kyrka vandrade en gammal spökdam omkring med en gris i famnen.
Vi var alldeles gripna av Christers fabuleringar, vågar man röra sig i dom trakterna framöver...?
När vi hämtat oss var det dags för lunch på Grönland.
Ja, med detta menas restaurang Grönland i Malung, allt enligt känd rutin.
Därtill kompletterande proviantering i Coop-butiken för några, samkväm på järnvägscaféet för andra.
Kort färd vidare till Berga by där nummerlappar uthämtades.
Sara hade lyckats hamna i 2a startled, vete tjyven hur det gått till, men hon hade väl pratat ihop sig med några andra "Bibs" som var på gott humör den dagen....
Det är väl ungefär vad vi hann på Fredagen.
Dagen slutade med matlagning i våra övernattningsstugor hos Tore, Gullan, Tommy och allt vad dom heter.
Trevligt värre har vi i alla fall, särskilt på Fredagen då nervositeten ännu inte tagit överhanden.
Lördag:
Vi vaknade till ymnigt snöfall.
Nu var det inte lika muntert längre. Fallande nysnö är ju det värsta en skidåkare vet, det är närapå omöjligt att få fäste om temperaturen ligger runt nollan och snön faller.
Bolmgren gäspade emellertid och sporde:
- Jassååå, ni tänker åka med fäste ni.. ? Nä, sånt där klabb har jag slutat med. Låt det snöa så mycket det vill, här ser ni grabben som litar på överkroppsstyrkan. Benen sparar jag till löparsäsongen.
Isak o Sara tittade förvånat på TB.. om den ....... (rimmar på stubben) kan åka ovallat, ja då måste vi väl klara det också..?
Glidtester i Mångsbodarna stod nu på programmet.
Vissa for iväg mot Risberg, andra mot Smågan.
Andra sökte skydd i våffelstugan där dalkullorna serverade allt möjligt som inte hittas på Viktväktarnas meny. Mums Filibabba!
Sedan följde en sista komplettering av vallor, stavar, choklad, apelsiner och öronproppar.
Eftermiddag och kväll ägnas åt framför allt åt vallning och andra förberedelser för den stora utmaningen som väntar.
Det är ett märkligt skådespel som äger rum i Tores garage:
Flour-ångan ligger tät som dimman vid Lützen när Daniel Peterssons strykjärn far fram över skidorna.
Daniel hade för övrigt köpt upp 80 % av alla valla som fanns i Mora kommun.
Erik Sveningsson briljerar med kemiska uträkningar som ingen begriper, inte han själv heller.
Christer Park smyger in i ett hörn med sina, Linnéas och Johans skidor.
Försöker man få något vettigt ut honom vad han vallar med så kommer ett mumlande - och oftast obegripligt - svar som inte gör någon klokare.
Det kan till exempel låta så här:
-Vad väljer du för valla i år Christer?
-Joho, det ska jag säga er pojkar, att 1987, då var det ett konstigt år, då vallade vi o norrmännen med Lotrec, och vi hade bergfäste trots att det både regnade o var tjugo grader kallt i Evertsberg. Nu finns ju inte den vallan längre o den hade säkert inte fungerat idag i alla fall. Har ni sett som det snöar? Det blir nog en jävra resa imorgon, men jag hoppas turista ner på 6-7 timmar.
Pajken är också i fin form o Linnéa är inte dålig hon heller. Nähä, nu får jag lägga på ett par lager av den här nya Rodeburken utan ettikett, vad den nu heter, den ska visst fungera bra sägs det, jag har diskuterat med Furunäsa farsa. Jag köpte sista burken i Alingsås och den räcker inte till alla hur gärna jag än vill. Och jag har mycket att sköta ikväll förresten, jag ska både hinna steka fläskpannkaka och beställa en resa till Svalbard så ni får klara er bäst ni kan. Men prata med Petersson om glidet, han kan allt utom att valla.
Mat igen.
Många kalorier, stora portioner.
Nattsömn.
Öronpropparna kommer till användning, GFK´s medlemmar utgör en veritabel provkarta på snarkningsljud.
Mikael Larsson bodde i min stuga i år igen; Han snarkade lagom.
Värre var att han började äta chokladkaka 02.45.
Det prasslade på ett sätt som Apotekets öronproppar inte är förberedda för.
Söndag 03.45:
Vasaloppsmorgon.
Klockan ringer.
Allt måste nu vara förberett.
Kläder i olika väskor, nummerlapp o chip ligger framlagda.
Vi ser till att alla i stugan kommer till medvetande och försöker tvinga i oss gröt o smörgåsar.
Harald knäpper händerna och ber en sista bön att allt ska gå bra även denna gång, flest Vasalopp av alla GFK:are på årets resa..
04.45 Avresa med bussen till Berga by och startområdet.
06.30 öppnar portarna till respektive startfält. I GFK finns de flesta nivåer representerade, allt från Henrik Alm i elitledet till de något långsammare i led 10.
Det är det fina med GFK´s resa, här finns plats för alla, ingen värderas högre än den andre.
Mycket trevligt.
Tillbaka till bussen, en sista smörgås, kanske en kopp kaffe.
Vi önskar varandra "Lycka till !!" och så går alla till respektive startled vid halvåtta-tiden.
Överdragskläder av, plastpåsen försvinner med lastbil till målet.
Startskott!!
Pang!!
15.000 skidentusiaster ger sig iväg på färden:
Startsträckan vid Berga by, en kilometer snabb stakning.
En lång, lång, trång, trång uppförsbacke till myrarna.
Pust o stön.
Belöningen blir härlig skidåkning över myrarna.
Efter 11 kilometer; Smågan och första drickan.
Flack åkning till Mångsbodarna.
Här känner vi igen oss sedan gårdagen, men inte tid för några våfflor idag, inte.
Nerför, men snart den krävande slakmotan till Risberg.
Kilometerskylten hånar: "60 km" kvar..
Men vi fixade den backen också. Även om den tog lite på krafterna.
Tuff o kuperad terräng till Evertsberg, en av loppets hårdaste passager.
Många småbackar äter på armar o ben.
Men nu är vi halvvägs, bra jobbat.
"45" Puh..
Nerför rejält till Vasslan, lätt en bit, men så kommer Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg.
Man är trött nu. Alla är trötta. Riktigt trötta.
Det tystnar i leden.
Tankarna riktas inåt, nu gäller det att pannbenet vinner över musklerna.
Jag borde druckit mer i Evertsberg..
Men stretar vidare mot Hökberg som nås efter ytterligare en långsträckt - om än inte så brant - backe.
Vätska. Tack! HIT MED EN MUGG TILL, FORT !! TACK !!!
Snabb - hisnande snabb - utförslöpa. Ett par kilometer rinner undan i ett huj.
Eldris nästa.
Kaffe.
Tack gode Gud för Eldris o kaffe.
Nu ska vi väl fixa det, bara några småbackar kvar, mest lätt åkning.
Om man vore pigg alltså..
Sista biten in mot mål, kilometerskyltarna blir smalare, äntligen ensiffriga.
"4"
"3"
"2".
Känner mig stark nu, märkligt med de där ensiffriga skyltarna.
Hemusområdet och Moraparken i sikte.
Man vill komma i mål. Snart!
Och så ser man Mora kyrkas spira ovanför trädkronorna.
Många fäller en tår av glädje.
Speaker-rösten, då vet man att man är nära.
Kilometerskylten signalerar " 1 " .
Nu vet man att man tar sig i mål.
Känslan är så såå skön.
En sista kraftansträngning, ett par små backar innan upploppet, kanske mäter man krafterna mot någon de sista hundra metrarna.
Speakerrösten i högtalarna:
"Och så har vi nummer 8828, Lars Stenholm från Gnosjö på ingång"
Folket längs upploppet ropar och applåderar.
Och så får man sträcka händerna i luften och andas ut.
Man slänger en snabb blick på målportalen.
"I fäders spår för framtids segrar".
I den stunden bryr man sig föga om segraren är en Norrman, en svensk eller nån annan.
Men man undrar hur det gick för Henrik, hur gick det för mina kamrater, fick Britta Norgren äntligen vinna, hur har jag lyckats själv?
Buss mot dusch o torra kläder.
I bussen växlar man några ord med någon man inte känner.
-Hur gick det för dig?
Man huttrar o fryser lite lagom.
Varmt, välförtjänt strilande vatten.
Jag gjorde det.
Igen.
På morgonen före loppet förstår man inte varför man håller på med det här.
Efter loppet har man alla svar.
Efter målgång - den drar ju ut på tiden eftersom vi är olika snabba till målet - träffas vi nånstans för eftersnack.
En efter en droppar in, de flesta med en nöjd min.
Resultat jämförs till höger o vänster.
Mobilerna och Vasaloppets förnämliga resultatrapportering har blivit ett kul verktyg, det finns många sätt att värdera egna och andras prestationer.
Man jämför sig med klubbmedlemmarna, mot andra i hemtrakterna, mot andra i samma åldersklass osv osv.
GFK`s prispall 2017:
1.Henrik Alm
Plats 82 tid 4,16
Vår egen elitåkare presterade på topp! Bilden nedan från årets träningsläger i Dolomiterna.
2.Isak Nilsson
Plats 329 tid 4,41
Precis så bra som vi hoppades på, även om några illvilliga Burserydare snuvade honom på lite av innehållet i glädjebägaren..
3.Thomas Bolmgren
Placering 1162 tid 5,18
Klamrade sig fast på GFK-pallen igen, hur gör han??
Precis som på bilden sitter han ju mest o tittar istället för att träna.
Därefter följde
Johan Lindow, lysande förbättring i år 5,26
Viktor Park alltid stark 5,27
Sara Karlsson vår hårt satsande tjejstjärna 5,34
Joakim Kallin 5,35
Samuel Elmersson 5,41
Emanuel Elmersson 5,45
Daniel Sjöholm 5,48
Victor Erwing 5,48
Daniel Petersson 5,54
Tobias Arvidsson 6,01
Peter Andersson 6,02
Harald Hermansson 6,05
Johan Petersson 6,06
Erik Sveningsson 6,13
Petter Gustavsson 6,13
Listan fortsätter, men jag stannar efter de 18 främsta, kolla in Vasaloppets websida för alla övriga resultat.
Nej, förresten, alla våra duktiga tjejer ska lyftas fram i ljuset:
Förutom Sara räknar vi in ytterligare 7 snabba skidåkerskor:
Sofia Skörde 7,38
Ellen Gottfridsson 8,20
Linnéa Park 8,33
Elin Hermansson 8,46
Evelina Olofsson 9,05
Tina Molin 9,22
Matilda Stenholm 10,57
Samling vid bussen igen och kort färd till i Våmhus där vi äter och sover efter loppet.
Sover ja.. det är inte svårt att få alla i säng.
Kropparna är nu trötta, men mätta och nöjda.
Vid tio- halvelvatiden är det ganska tyst, bara snarkningarna stör friden i den fina bygdegården.
Så vaknar vi på Måndagsmorgonen och blir serverade en rejäl och god frukost, helt i linje med gårdagens förnämliga middag i stora salen.
Diplomhämtning i Mora.
Glädjen över avklarad bedrift märks tydligt så här dagen efter, här ser vi Tina, Linnéa och Elin i ett gemensamt glädjeskutt.
Det är så viktigt och roligt att de gamla Vasaloppsrävarna fortfarande deltar på resan.
Harald och Christer har tillsammans 68 Vasalopp.
68.... smält den siffran en stund.
Så bar det av hemåt Småland igen.
Snö - som vi saknat hela vintern - mötte oss när vi närmade oss Gnosjö.
Men nu lägger de flesta av oss skidorna på hyllan för denna säsongen.
Vi ses snart igen.
På rullskidor, på löparstigarna eller vid någon stakmaskin.
Tack för i år, alla skidkompisar !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar