Rullskidebanan i Töllstorp hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, den nyligen utlagda asfalten lyste oljesvart mot de gröna tallarne.
Ännu hade ingen mänskofot trampat dess yta, än mindre hade något gummihjul rullat över dess förföriska glans.
Ett och annat nedfallet träd syntes ännu efter alla oväder, men dess döda stammar sjödo av liv.
Där krälade skalbaggarne, där borrade barkborrarne, där syntes flitiga myror samla byggmaterial till sina ståtliga hus.
Den uppmärksamme hörde trädkryparne snattra, skatorna kraxa och morkullan gäspa.
Där var ett liv och ett kiv som man icke hört sedan midsommardagen förriga året.
En o annan blåklocka vippade längs asfaltens rand, men även hundkex, ormbunke, malört och absint hade slagit rot och gav prydnad åt omgivningarne.
Plötsligt döko två långbenta varelser upp bakom vallaboden.
Thomas o Isak hade bestämt sig för att vara de första som vågade sig ut på den jungfruliga marken.
Att det fans en liten skylt "Beträd ej rullskidebanan före Midsommar" låtsades de båda inte se.
Sakta och vördnadsfullt stako de båda ett varv.
Först åt fel håll, sedan korrigerat till rätta riktningen.
Dagen till ära var dom beklädda med treans tröga rullskidor för att icke riskera falla och besudla banan med sitt skrubbade blod.
- Man fattar ju typ inte riktigt hur banan går, sa Isak.
- Nej, men idag äro vi ju typ lite trögare än vanligt, replikerade den alltid lika slagfärdige Bolmgren.
- Det är i alla fall ljuvligt och alldeles underbart att få fara omkring här, sa Isak.
- Det är vackert, sa TB
- Sven och hans medhjälpare tycks ha utfört ett utmärkt arbete, sa Isak
- En prydnad för Töllstorp, sa Bolmgren
- Tror du banan är lagom svår, frågade Isak.
- Det tror jag , sa TB, möjligen kan den vara i nedförsbackigaste laget för vissa Åsenhögabor.
- Men dom borde klara det, sa Isak.
- Man kan tycka det, sa Bolmgren och suckade.
På annat håll utspelade sig andra äventyr:
Marina Pettersson visade ånya vilken framstående löpare hon är, var hon möjligen första
Gnosjöare att klara Birkebeinelöpet, 21 km i närheten av Lillehammer i Norge. Strongt!
Hugo Bolmgren gjorde en riktigt fin prestation på Gullbrannaloppet, dryga 24 minuter på de fem kilometrarna.
Före sig hade han Henrik och Lina Alm, bakom sig de något snopna näringsidkare Thomas B, familjeföretagaren Andreas P, direktör Ottosson samt fröken Lena Bjuvensjö.
Det fanns vissa frågetecken kring bansträckningen detta året, vilket en argsint TB markerade genom att riva av sig nummerlappen före målgång.
- Ja, det var mycket försmädligt säger en uppriven Bolmgren. Pilarna i skogen var ju riktade åt alldeles galet håll. Jag inser nu i efterhand att jag borde följt mitt eget huvud istället för pilarna.
Istället förlitade jag mig på den framförvarande - betydligt mer oerfarne - Hillerstorpslöparen David Oxenlöw. När han sprang fel så gjorde jag det också. Typiskt !
-Jag håller med Tompa, säger Andreas P. Men vi hade trevligt ändå tycker jag.
Nämnas bör även följande händelser:
Torgny Sundquist och Jonas Sigvardsson har synts vingla runt på rullskidor senaste dagarna.
Dom har även synts på apoteket efteråt.
Det blir ofta bra när AP hittar på nya löprundor.
Senaste dagrna har vi provat:
- Naturreservatet söder om Haverdal, där fanns många väldigt krokiga tallar.
- En trevlig runda över Gynnås och Bondarp, där fanns många bångstyriga hästar.
Det blir ofta jobbigt när Henrik hittar på träningar.
Jag har bl a haft en nära döden-upplevelse vid stakmaskinen nyligen. Det var roligt.
Samuel Ling o Gullbrannavilsne Oxenlöw tränar för ultravasan.
Onsdag kväll ska dom visst springa fyra timmar.
Själv tänker jag springa 15 sekunder. 40 gånger. Ihop med en massa andra tokfolk. På Isaberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar