Bosse är bäst (och Ann-Britt).

Man hade ju tagit - som man hoppades - ett vällovligt initiativ och ordnat en liten resa till Mora för Halv-vasan.

Man hade ju fått med sig Bosse o Ann-Britt.


Man hade ju en liiiten förhoppning om upp-seedning från tredje till andra led.

Man träffade fler Smålänningar, Sjöberg o Hammar.

Man var ju i mässtältet o köpte all valla som man saknade (men förmodligen inte behövde).
Man betalade flera hundra för en pulverburk.

Man höll sig för skratt när man senare på kvällen öppnade asken i vallaboden och den inte innehöll någon pulverburk.
Man förstod att Bosse nästan skrattade ihjäl sig.


Man trodde man visste hur man skulle valla klister.
Man undrade vad Bosse höll på med när han la på ungefär en tusendels milligram klister på en fästzon som var nerkortad till ungefär 3 centimeter.

Man tyckte ju att en elektriker som han inte skulle behöva bränna sig på strykjärnet.

Man blev bjuden på Kina-mat (med friterade bananer).

Man vaknade till en god hotellfrukost, strålande sol och plusgrader.
Man börjar undra om nån i den familjen äter nåt annat än bananer.


Man försökte få Ann-Britt att fatta att det VAR DAGS ATT ÅKA TILL OXBERG NU.

Man undrade varför hon inte fattade det.

Man märkte att hon BORDE fattat det när vi kom fram och hennes startfålle-kö var 6 kilometer lång (dvs ca 3000 personer före..).
Man märkte att hon var lite smått irriterad över bristande information.

Man var tacksam att man själv var anmäld till Vasaloppet kommande söndag så att man fick gå in i gräddfilen längst fram i starten.

Man började tvivla på klistret när det frös i 5 centimeter tjockt med snö redan innan start (s.k. Danielvallning)

Man insåg i sista sekunden att kort-ärmat var i kallaste laget och hann precis byta om.

Man startade 10.00, och Bosse försvann ur synhåll 10.01.

Man spanade efter Bosses lila dräkt, men såg den aldrig mer.

Man stakade o kämpade allt vad man kunde.
Man nådde Oxberg 10 minuter efter täten, men ingen Bo i sikte.
Man hann ifatt bästa dam (Majken från Anderstorp) och körde sedan jämt med henne.
Man började bli lite mer optimistisk.

Man hoppades få se en slutkörd Bosse.
Man stakade riktigt duktigt förbi Hökberg och Eldris.
Man såg aldrig Bosse.
Man nådde målet på 2.30
Man var trots allt bara 5-6 minuter efter Bosse.
Man var hyfsat nöjd o gick o duschade.
Man träffade Bosse som var jättenöjd.

Man hämtade bilen i Oxberg medans Bosse skulle heja in Ann-Britt vid målet.

Man fattar ju att Ann-Britt var supernöjd efter en fantastiskt fin tid, 3,16.
Man kunde ju ana att blindstyret Bosse missat hennes målgång.

Man startade hemfärden.

Man blev bjuden på mer bananer.

Man gjorde en liten gir i Kristinehamn.
Man fattade inte varför en Peugeot-ägare blev fullständigt vansinnig över denna lilla gir.
Man tyckte hans reaktion var lite överdriven, det var ju bara NÄSTAN en liten krock.
Man hörde ju hur han snyggt räddade situationen med en liten skrikande tvärnit.


Man njöt av att Bosse skrattade åt situationen i 15 mil.

Man tog en banan-paus i Mariestad och åt upp Bosses godispåse eftersom man aldrig mer ville se en banan.

Man kom hem efter en lång dag.

Man fick ett sms av järnkoll-Kvarnsund som bekräftade seedningen.
Bosse led 2, Thomas led 3.

Man konstaterade att det var dags att sova.

Man drömde om att det fanns folk i seednings-kommiten som hade "gott humör".