Stavspetsar, Triceps och kämpaglöd.

Söndag,
kallelse hade utgått till rullskid-åkning, och 7 tappra trotsade blötvädret och stod på startlinjen 15.00 vid kyrkan.
Bolmgren påpekade att "vi väl kunde hålla ihop klungan i början, åtminstone tills vi klarat vägövergången vid Hyltan". Alla anade nog vad ett sådant uttalande betydde..

Regnet hade nu lugnat sig lite, men asfalten var dyngsur efter ett helt dygn med ihållande nederbörd.
De två starkaste i gänget (Hjälmåker och Sundqvist) hade gentlemannamässigt valt rullskidor med lite trögre hjul, vilket delvis kompenseras av att deras triceps är ungefär så stora som normalt normalt (se bild).

Men vad händer alltså efter vägövergången..?
Hjälmåker (plats ca 300 vid senaste Vasaloppet) drog iväg i bra tempo, men fick naturligtvis ta i extra med sina tröga hjul. Hans skidor drog dessutom så pass snett att det får betraktas som märkligt att han inte hamnade i Nissafors istället för i Anderstorp.
Men strax ökade dramatiken. Som ett jehu kom plötsligt Elmblad farande i högerspåret. Ingen hann reagera på hans explosiva fartökning förutom...ja, vem då.. Bolmgren naturligtvis. Snabbt som ett piskrapp flög han upp i rygg på Elmblad. Bolmgren var naturligtvis grymt revanschsugen efter förra söndagens stavspets-debackel (se bild).
Bosse G insåg strax faran, och fick snabbt kontakt med ledarduon i den svaga slakmotan upp mot Häryd.
Där övertog emellertid Bolmgren dragpositionen längs fram. Med nya stavspetsar mosade han asfalten och farten drevs upp ytterligare. Bosse tvingades släppa några meter, och när ledarduon vände sig om för att söka fler dragvilliga gapade ett tomrum.
Bosse fightade på tredjeplatsen, och strax bakom krigade Hjälmåker, Sundqvist, Johan Holmgren och Daniel om att inte komma sist till vändningen.

Fram mot Anderstorp fortsatte de båda tätmännen att växeldra i motvinden, armarna började bli ansträngda, men humöret steg när man efter vändningen fick möta de övrigas plågade anletsdrag.
I det småruskiga vädret kände vi oss nog alla lite som Wassberg, han sa ju en gång: "Smärtan...den skiter jag i"... (se bild av denne man som var en mästare på att samla is i skägget på 5-mils lopp i 120 minusgraders kyla).

Hemvägen blev en kamp, alla gick för fullt.
Vem skulle hinna ifatt vem..?
Halvvägs tillbaka bromsade plötsligt en V70 in och rutan vevades ner. Någon skrek...kämpaaaaaa!!...
Det var Kvarnsund! Både han och Harald hade i sista stund fått andra sysslor, och för Lars återstod nu bara att följa äventyret från bilen. Räkna med att dom är sugna nästa söndag.

Målet närmade sig. Elmblads armar skrek, Bolmgren stakade som en besatt. Ingen ville ge sig. Men mitt i kampen fanns en tyst överenskommelse..vi hjälps åt till sista andetaget..
Bakom kämpade de övriga, men avståndet hade nu blivit ointagligt.
In mot mål gjordes den rättvisa överenskommelsen att dela segerbuteljen (dvs läsken Trocadero), och sida vid sida gled de båda kämparna över mållinjen.
På ett radband kom sedan de övriga några minuter efter. Alla gjorde kanonbra prestationer denna tung-åkta blötvädersdag.

Bosse rapporterade efteråt att han dessutom varit ytterst nära att bli överkörd av en bil,och förra söndagen av en cyklist..!
Känner man Bosses skidåkning är detta emellertid föga märkligt. Hans blick söker sig sällan längre fram än 2 decimeter. ( Frågan är hur han fick syn på Ann-Britt när det begav sig) (..låg hon månne på marken framför hans fötter..?) (se bild).

En härlig åkning var till ända, belöningen kom i form av en varm skön bastu uppe i Hult där alla samlades för att diskutera skidåkningens hemligheter. En back med sportdrycken Trocadero fanns passande nog på plats.